Han ser ut att vara i absolut toppform. Som en enda slimmad ­muskel som spänstigt studsar fram och tillbaka över rummet. Stéphane Peterhansel ligger i hård­träning inför Dakarrallyt och det är tydligt för alla som ser honom att det ger resultat.

– Det är så klart viktigt att vara i bra form om man ska hålla för det här. Men jag har blivit äldre och måste lägga mycket tid på träningen nu. Men det känns bra, jag är i fin form, säger han.

Jag vill inte vara ofin… Men du är 48 år nu. Hur längre kan man vara konkurrenskraftig i en tävling som Dakar?

– Det vet jag inte än, jag kommer att märka det den dagen det inte fungerar längre. Nu har jag fortfarande farten och satsar på att vinna. Det är klart att man kanske orkar lite mer när man är yngre, men i den här typen av tävlingar är erfarenhet också mycket viktigt.

Ja, erfarenhet har du ju. Men vad är det som ­driver dig att utsätta dig för de risker rallyt för med sig när du redan vunnit elva gånger? Hur viktig kan egentligen seger nummer 12 vara?

– Dels så är det här ju mitt jobb. Jag är en professionell tävlingsförare. Den viktigaste anledningen är dock att jag fortfarande tycker att det här är så väldigt roligt. Jag älskar helt enkelt att hålla på med detta.

Peterhansel drar på sig sin racingoverall och sin hjälm och går ut. Han hoppar vigt in i en Mini ALL4 Racing – en bil som snart ska ta Peterhansel mot ännu en seger i Rally Dakar. Jag knäpper min hjälm och klämmer mig – betydligt mer ovigt – ner på passagerarplatsen och drar fast sexpunktsbältet. Det finns knappar överallt i kupén. Det doftar starkt av diesel och är nästan overkligt kallt i bilen. Under tävlingarna kan det vara betydligt varmare.

– Uppemot 50 grader, ropar Stéphane Peter­hansel i ett försök att överrösta motorn som mullar dovt på tomgång.

Gasen i botten

Dakarmästaren lägger i ettans växel och styr ­bilen bort från parkeringen och i riktning upp mot en smal snöig väg som ringlar sig upp mot bergen. Plötsligt stampar han gasen i botten. Den fyrhjulsdrivna bilen trycker de långa dubbarna långt ner i det frusna underlaget och slungar i väg bilen. Accelerationen är grym, trots att bilen väger långt över två ton när den är fulltankad och fullastad. Bara ett av de reservhjul som sitter fastspända i bagageutrymmet väger nära 40 kilo. Och bränsletanken rymmer 360 liter diesel.

Kraften kommer från en dieselmotor på tre liter. Den ska enligt teamet som har hand om bilen ge drygt 300 hästar. Det låter inte så mycket i tävlingssammanhang. Vridmomentet på över 700 Nm är däremot riktigt imponerande.

Ser bindgalen ut

Många tävlingsförare har en speciell blick när de kör bil. Tvåfaldiga finska rallyvärldsmästaren Marcus Grönholm har många gånger fått höra att han ser lite galen ut bakom ratten. Men det är inget mot Stéphane Peterhansel. Ögonen är vidöppna och blicken borrar sig ­igenom kurvorna när bilen dundrar fram på den hala, smala alpvägen. Han ser faktiskt bindgalen ut om man ska vara helt ärlig. Och han kör som en galning.

Hastigheten är hög. Stundtals riktig hög. Stéphane Peterhansel låter bilen drifta ut i kurvorna och verkar tycka att det känns helt okej att bilen dansar upp på de snödrivor som är det enda som står emellan oss och de branta sluttningarna nedanför. Det mekaniska ljudet från transmissionen och de stenhårda växlingarna från den sexväxlade lådan smäller obehagligt i bilen. Och så ögonen. De galna ögonen som matchar den vilda körstilen perfekt.

Tänker du aldrig på att detta är farligt?

– Jo, visst gör jag det. Visst tänker jag på ­riskerna. Men det var mycket värre när jag ­tävlade på motorcykel. Då fick man betala dyrt för varje misstag. Och man fick betala direkt i cash. Naturligtvis finns det risker med att köra bil också, men det är inte på samma nivå. Vi sitter väl skyddade i våra bilar.

Började tidigt

Stéphane Peterhansel började som så många andra stjärnor tidigt med motorsporten. Och det var hans pappa som väckte intresset.

– Det började tidigt, min pappa tävlade lite med MC och han gav mig min första hoj när jag var åtta år. Jag började sen köra cross och enduro.

Karriären som cross- och enduroförare blev framgångsrik, minst sagt. Bland annat har Stéphane Peterhansel två världsmästartitlar i enduro i bagageluckan. Och han har inte ­slutat tävla än.

– Nej, det har jag faktiskt inte. Jag är fort­farande kontrakterad förare åt Yamaha. Det har jag varit i 26 år nu. Och det tror jag inte att det är någon som slår.

Du har ändå valt att fokusera på det här med ökenrallyn. Vad är det med det som är roligare än cross och enduro?

– Jag tycker inte att det är så roligt med en kort bana som man kör varv efter varv, det är lätt att tröttna. I de långa rallyn jag kör finns en dimension till med olika miljöer och fantastiska scenerier. För mig är det en viktig del av upplevelsen.

Hur viktigt är det att ha bästa bilen för att bli en vinnare i Dakar? Är det som i DTM eller Formel1, att man inte har en chans om man inte har en av de bästa bilarna?

– Jämför jag med motorcykel så är det mycket viktigare. Kör man på två hjul så handlar det nästan bara om föraren, det är en tävling människa mot människa. Med bilarna, som förlåter fler misstag, så är tekniken viktigare. Även om det inte alls är på samma nivå som racerbilarna.

Vad är det som har någon betydelse då, vad gör din Mini till en vinnarbil?

– Först och främst handlar det om tillförlitlighet och driftsäkerhet. Där är den suverän. Förra året körde vi hela rallyt utan ett enda riktigt ­problem.