Mini Cooper S: Ikonen som blivit förnuftig

1959 började BMC att tillverkade den klassiska Mini. 1968 tog British Leyland tog över rodret och 1994 klev tyska BMW in och köpte upp märket. Bilen som nu lanserats är den tredje generationen av ”nya” Mini, som kom för första gången 2001.

Det brukade vara ett statement att köra Mini. Man köpte ett designspråk, en del av en kultur. Vi snackar sköna kopplingar till ett flummigt 1960-tal med musikliv, design och konst. Mini signalerade att man tog avstånd från det där med borgerlighet, komfort och överflöd. Det var fart och fläkt som gällde.

Med det arvet i bagageluckan, ett arv som tillverkaren gör allt i sin makt för att belysa, borde den nya Mini som nyligen lanserades vara ett självklart bilval för alla kulturella hipsters på Södermalm i Stockholm. Men det är den inte. Nu är det här snarare en bil som attraherar deras mammor. En bra och trevlig vagn för den som vill sätta lite guldkant på vardagen.

Förvillande lik

På utsidan är Mini är förvillande lik sin föregångare som kom 2007. Man behöver nästan ställa de båda generationerna bredvid varandra för att se skillnaderna. Dock så handlar det här inte om någon liten facelift, under skalet hittar vi många nyheter. Det här handlar om en helt ny bil, byggd på en ny plattform och nya modernare drivlinor.

Tre motorer finns tillgängliga nu: En trecylindrig diesel, en trecylindrig bensinare – och så värstingen Cooper S som har en tvåliters bensinmotor på 192 hästar.

Testbilen är en Mini Cooper S och det är en både trevlig och rolig upplevelse att köra den. Bilen är väl genomtänkt och kvalitetskänslan är bra. Jämfört med den tidigare generationen har komforten också blivit ett snäpp bättre, även om just Cooper S med det adaptiva sportchassit (extrautrustning) kanske inte är bilvalet för den som i första hand är ute efter komfort.

Pigg bil

Vi testkör Cooper S på Trosta Park i närheten av Arlanda, utanför Stockholm. Här, på en bana med många tajta kurvor, visar sig nya Cooper S vara en pigg bil som går att köra riktigt hårt. Och snabb är den. Riktigt snabb, till och med: Med manuell växellåda – ja det går numera att köra en Cooper S med automat – går 0–100 km/h på 6,8 sekunder och toppfarten är angiven till 235.

Den klassiska gokart-känslan finns dock inte kvar, bilen upplevs nu som en betydligt mer fullvuxen modell. Visst är den överlag klart bättre än alla sina föregångare och visst går det nu alldeles utmärkt att använda Mini som vardagsbil – det kan man kanske inte säga om 60-talsbilarna.

Men kanske har den nu blivit för bra och förnuftig för varumärkets eget bästa?

Lämna ett svar