Färgvalet på en Mini är viktigt. Det var inte så vanligt att en ordinär Mini, som i det här fallet en Mini 850, hade vitt tak då det oftast bara var förunnat de vassa Cooper och Cooper S.
Det här exemplaret på bilderna har fått sitt vita tak långt senare och den gröna lacken heter ”Almond green” och taket är lackat i ”Old english white”.
Med Suezkrisen 1957 hade bensinpriset i världen skjutit i höjden och vi stod inför en bensinkris. Engelsmännen, som på den tiden var ledande inom bilindustrin, insåg att bensin skulle bli en bristvara och förstod att man måste anpassa bilåkandet därefter. Från BMC fick Alec Issigonis uppdraget att utveckla en ny biltyp, världens minsta bil.
Kravet: Max 305 cm lång
Utöver att BMC-styrelsen redan döpt skapelsen till Mini återstod en rad krav som måste uppfyllas: bilen fick vara maximalt 305 cm lång, med en kupélängd på 258 cm i vars utrymme man måste få in fyra fullvuxna. Det gjorde att det bara blev 47 cm kvar till bagage- och motorutrymme. Men det löste sig också då man satte motorn på tvären, ovanpå växellådan. Ganska snyggt förpackat.
Alec Issigonis, som efter sina färdigheter med pennan blev adlad till Sir Alec, är skaparen av Hundkojan eller Mini 850 som den hette. Till premiärvisningen 1959 fanns två versioner – Morris Minor och Austin Seven, men namnet ”Seven” som tidigare förknippats med stora säljframgångar på 40- och 50-talet slopades 1962. Sju år senare hade alla andra namn också skalats bort och kvar blev bara Mini – kort och gott.
Snabba Mini Cooper upp till 76 hk
Mini levde gott på sin sportiga och samtidigt gulliga karaktär. Själva Mini förändrades aldrig mer än att det kom fram en uppsjö extrautrustningar från alla möjliga firmor som trimmade och specialutrustade kojorna till det oändliga.
Andra biltillverkare kopierade alla de små finesserna Mini hade och förfinade dem – utom Mini själva som ansåg att deras Mini var fulländad redan från början. Med John Cooper kom ett par riktigt snabba versioner av kojan som Cooper (55 hk) och värstingen Cooper S (först med 68 hk och sedan med 76 hk).
Någon Cooper SS fanns inte som så många genom åren påstått. Det var i stort sett vad Englands stolta sammanslagna bilindustri BMC, sedermera BLMC och till sist Leyland, lyckades åstadkomma själva av sin guldgås – Hundkojan.
Många specialversioner lanserades
När Mark 2 kom så blev Mini något högre med en större fram- och bakruta och nydesignade bakljus. Nytt var också fönstervevar i stället för glidrutor och en kortare växelspak. De stora dörrfacken som tillsammans med baksätets sidofack rymde 27 flaskor gin och en flaska Vermouth – en lagom mix på en dry martini som Issigonis skämtsamt sa, försvann.
Tidigare hade Mini funnits som Pick-Up och Van men även som Traveller, då med tjusigt tjockt askträ på karossidorna och bakdörrarna.
Nu kom ytterligare en modell – Clubman som hade lite mer kantiga framflyglar än den mjukt rundade Mini. Mini sålde bra – kanske mycket beroende på alla dessa specialutgåvor av Hundkojan, så kallade ”limited edition”. Det fanns, Mini by Mary Quant, Red Hot and Jet Black, Squash, Fire Flame, plus ett tiotal till. Det såldes också en ”limited edition” även här i Sverige, som var svartlackerade med numrerade polerade plaketter i mässing som satt fastskruvade på instrumentpanelen.
Väldigt små förändringar genom åren
Hundkojan genomgick inte några direkta förändringar – absolut inte heller till det bättre, från den dagen den premiärvisades tills den sista kojan rullade av bandet. Tyvärr. Men hur kunde den då sälja. Jo, på sin charm och tradition och att den var ”true British”, allvarsord som inte går av för hackor.
1997 togs de sista 64 exemplaren av Mini in till Sverige och naturligtvis provkörde jag en som då hade 63 hästar i det fullpackade motorrummet. Till min fasa eller glädje kände jag igen de flesta delarna på 97:an och de var identiska med de i min Mini 850 från – 67 som jag hade då. Många karossplåtar var desamma liksom bakvagn och motor. Till och med ventilkåpan med oljepåfyllningslock i plast var identiska. Det var nästan så jag inte trodde på det, men i ratten på den nya 97:an satt en krockkudde.
Den sista riktiga Mini rullade av bandet i Longbridgefabriken i Birmingham den 30 oktober 2001. Då hade det tillverkats cirka 5 400 000 (ingen vet exakt) exemplar mellan åren 1959 och 2001. Därefter tog BMW över.
70 känns som 150 i hundkojan
Hur är den att köra? Dörrarna öppnar stort och det är bara att glida ned bakom den stora bakelitratten i det mjuka galonsätet. Sittställningen är ganska rak och sådan lyx som justerbart ryggstöd finns inte. Det luktar härlig gammal galon. Så värst mycket instrument bjuds det inte på, men hastighetsmätarens placering i mitten på instrumentpanelen är riktigt modern. Utöver hastighetsmätare finns här också bara en tankmätare. Den kylvattentempmätare som syns på bilderna är eftermonterad. Gunilla drar ut choken lite och vrider om startnyckeln. De allra tidigaste Mini hade startknapp på golvet.
Den lilla motorn med sina 34 hästar sprattlar igång och ur det sugrörsgrova avgasröret blossar det friskt. Gunilla lägger i ettans växel och lika snabbt som ettan lagts i åker tvåan i och landskapet formligen svischar förbi. Här går det undan. Vid ett trafikljus står vi bredvid en liten Nissan Micra, men nu ser den stor ut och jag får lov att titta upp på den. Väghållningen är suverän. På knixiga vägar ligger Minin som en smörgås och det är bara för Gunilla att ratta sig igenom kurvorna. Det känns som att det går i 150 – minst, men närheten till vägen lurar mig då hastighetsmätarnålen bara visar på knappt 70 km/tim.